Följande artikel publicerades i det första numret av Engagerat 2002. Anna-Lena Grundel arbetar fortfarande kvar i Gryning och är numera enhetschef för Grynings öppenvård i Storgöteborg.

Begreppet miljöterapi används i en rad sammanhang. Vi möter begreppet i allt från kvalificerat psykoterapeutisk behandlingsarbete till socialt behandlingsarbete med social träning (ADL-träning). Anna-Lena har som utgångspunkt de erfarenheter hon fått under mångårigt arbete på Lillgårdens ungdomshem. Hon belyser främst de psykologiska processerna i det miljöterapeutiska arbetet.

Institutionen är det ”hem” där det miljöterapeutiska arbetet bedrivs och utgör den viktiga ramen för behandlingsarbetet. Institutionen måste kunna härbärgera de svåra inre upplevelserna som ungdomarna bär med sig och samtidigt upprätthålla ramarna, vilket frustrerar och därmed driver förändringsprocessen hos den placerade ungdomen.

I de miljöterapeutiska arbetet möter vi ofta ungdomar som använder tidiga eller primitiva försvar för att skydda sig och inte översvämmas av ångest. Exempel på sådana är projektioner och splitting. När dessa projektioner eller överföringar tar form är det ett tecken på att en terapeutisk relation har etablerats. Det är i första hand föräldraöverföringar som ungdomarna riktar mot behandlarna. Alla dessa överföringar ger möjligheter för behandlaren att ge ungdomen nya svar och agera på ett nytt sätt.

Motöverföringen är kliniskt ett redskap för förståelse för de inre processer som sker, vilket visar sig i interaktionen mellan behandlaren och ungdomen. En viktig del behandlingsprocessen är att bli medveten om att man som behandlare gått med i en motöverföring. Är man inte klar över motöverföringen så kan det resultera att ungdomen befäster en tidigare erfarenhet och att behandlingsprocessen stannar av. För att arbetsgruppen i ett tidigt skede skall kunna upptäcka vilka olika roller de bär på använder Lillgården en sk ”rolecasting” eller rollkastningsmodell som ett hjälpmedel. Denna modell innebär att alla behandlarna sorterar och utvärderar sin roll i förhållande till en speciell ungdom. Alla svarar då på ett antal frågor som bland annat handlar om vilken känsla de har för ungdomen, vad det är hos ungdomen som väcker denna känsla och hur behandlaren känner sig i det direkta arbetet med ungdomen.

Slutligen vill jag poängtera att ett miljöterapeutiskt arbete är att sätta relationsskapandet i centrum. Relationen och dess process är alltid närvarande vilket kräver en hög medvetandenivå hos de behandlare som befinner sig i de miljöterapeutiska situationerna.

Miljöterapi är en grund för arbetet på flertalet av Grynings enheter och vi har genom åren genomfört utbildningsinsatser på flera nivåer. (På bilden Anna-Lena Grundel (till höger) i samtal med Ann-Christin Andersson (till vänster), tidigare medarbetare i Gryning.